Hjalmar
I helgen fotograferade jag Hjalmar. Han är min ständiga försökskanin när jag får idéer och inspiration. Jag tror nog att han tycker det är lite kul ändå, för varje gång jag frågar om vi ska fota blir han glad och säger aldrig nej.
Bilderna hör så mycket ihop med min filosofi, som jag skrivit lite kort om här. Jag tänkte dock förklara den mer i detalj.
det som tar död på inspirationen
Under de senaste tio åren har jag fotograferat mot privatkunder och jag har lärt mig så otroligt mycket. Det kanske största problemet jag hade under mina första år var att jag inte fick barnen att sitta still och titta in i kameran. Detta blev en sådan enorm press på mig och jag kände att jag liksom tappade glädjen med att fotografera. Känslan var hela tiden att "så här ska det ju inte vara". Jag tror inte heller att mina kunder var speciellt nöjda.
Det kändes helt enkelt för tråkigt. Jag kände att detta tog död på min inspiration allt eftersom och när man inte får "WOW"-effekten när bilderna levereras känns det inte riktigt rätt.
barn är barn
Då slog det mig att barn av naturen (såklart) inte sitter still. Tänk efter själv, hur var du som barn? Barn har spring i benen, bus i görningen och de går inte att styra hur mycket man än vill. Jag kan säga att Hjalmar, min 3-åring, har en vilja av stål och är väldigt envis. Barn kan vara sura, ledsna eller så är de så glada att de vill visa alla tänder de har. Så är barn och deras personligheter ska synas i bilderna jag tar. För barn är barn, och de ska få fortsätta vara det.
Varför ska man ens vara och peta i barns vilja och inte vilja egentligen? Man tappar ju hela glädjen med att fotografera och någonstans där emellan tappar man även de personer som barnen faktiskt är. Vilken bild hade du tyckt bäst om; en där din gulleplutt sitter och tjurar på en stol, eller en bild där plutten istället plockar blommor och är nöjd med tillvaron?
När jag fotograferar Hjalmar jobbar jag aldrig för att han ska titta in i kameran. Jag vill att han ska göra saker så att jag kan fånga honom i stunden. Därför brukar jag ge honom små uppgifter som han kan fokusera på istället för på mig och kameran. På samma sätt jobbar jag även med andra barn, med hjälp av föräldrarna som känner sina barn bäst.
Nedan visar jag några av mina repliker och övertygelser till bilderna jag tog av Hjalmar denna helg.
"Kolla om du ser stor-älgen!"
"Den där boken handlar om Bockarna Bruse, om du sitter där och tittar i den kan mamma läsa."
"Vi leker tittut!"
"Pussa på moroten!" (Som inte var några problem för moroten var väldigt rolig). Sedan ville Hjalmar fota mamma när mamma pussade moroten. Vi gjorde en variant på det utan mammas stora kamera då.
"Klappa Albus och titta på honom." Det var inga problem för Albus tog all uppmärksamhet.
