Min förlossningsberättelse
Senaste tiden har varit minst sagt omtumlande. Jag har skärmat av enormt och verkligen hållt mig i bakgrunden. Det finns självklart en anledning till det och den vill jag försöka förklara nu. Det är en lång historia.
Det började någon gång i mars med att jag fick en konstig form av graviditetsillamående. Jag började kräkas som en galning. Det var alla möjliga olika nyanser och till slut blödde jag även näsblod. Detta, i kombination med rygg- och nervsmärtan som jag levt med i snart ett års tid, gjorde mig sjukskriven. Under den här perioden flyttade vi också från Älvängen in till Göteborg, en flytt som kändes helt rätt att göra och mer perfekt kunde det inte bli. Pendlingstiden blev för lång och för dyr då även jag var i stort behov av bil då vi verkligen bodde på "landet". Nu bor vi i en lägenhet i Munkebäck, Joakim har 10 minuter till jobbet och Östra sjukhuset är två hållplatser härifrån. Vi trivs otroligt bra och jag kan tänka mig att stanna kvar i detta område. Det känns också skönt att bo i lägenhet igen, släppa stressen en aning.
Men samtidigt som vi flyttade ökade antalet kräkningar per dag. En dag tror jag att jag räknade 20 vändor både på toaletten, på parkeringsfickor och till och med panikbromsningar i bussfiler efter motorvägen. Jag fick inte behålla varken mat eller vätska. Jag mådde fruktansvärt dåligt och att försöka komma iordning i en lägenhet, gravid i vecka 36/37, var inte optimalt. Men skam den som ger sig.
Jag fick hjälp med kräkningarna och jag fick hjälp med smärtan. Vi kom iordning i lägenheten och jag fick tillbaka min energi. När vi kände oss klara kunde bebisen få komma.
15 kg vätska
Till saken hör också att jag varit på många kontroller på sjukhuset då lillasyster visat sig vara aningen för liten. Jag har gjort flera tillväxtultraljud och det har såklart ökat oron att något ska gå snett. Ända sedan början av graviditeten har jag haft en känsla att något inte står riktigt rätt till. Dels har vi fått flera missfall efter Hjalmar och jag hade en lång och stor blödning från vecka 8 till vecka 16 ungefär. En blödning som tärde på mitt psyke något enormt, men den har inte kunnat förklaras över huvud taget.
Anyway. Flytten över och storstädningen är igång. Jag börjar svullna upp. Inte lite heller, utan mycket. Jag gick inte upp något i vikt fram tills typ vecka 30, då var viktuppgången på 3 kilo kanske. Men sista månaden fick jag upp 15 kg bara i vätska. Det var nog inte heller sista månaden, utan sista två veckorna. Jag kunde inte röra mig, knappt ta mig ur sängen på egen hand. Jag kunde inte ta på mig kläder. Satte jag mig på golvet med Hjalmar tog jag mig inte upp. Jag kände mig handikappad och så liten i världen. Detta mynnade såklart ut i att man trodde att jag hade havandeskapsförgiftning, men mitt blodtryck har varit väldigt lågt under hela graviditeten och alla mina värden var som vanligt bra. Förutom att jag hade lite järnbrist.
raketförlossningen och blodet
Svullnaden och vätskan i kroppen behövde dock tas omhand, så jag fick tid för en igångsättning den 13:e april. Då var jag i vecka 38+2. Sagt och gjort, vi tog spårvagnen till förlossningen och inledde vår andra igångsättning. Jag kan snabbt uppdatera hur det gick till med Hjalmar; när man tog hål på fosterhinnorna var Hjalmar ute på en timme. Jag öppnade mig 7 centimeter på 45 minuter och på 3 krystvärkar (15 minuter) var han ute med hjälp av sugklocka.
Barnmorskorna på Östra var helt magiska. Det var nästan regisserat vilka som skulle vara där under dagens olika skeden. Först fantastiska Anna som fick mig att skratta, känna mig lugn, känna mig som mig själv. Känna att "fasen, det här kommer jag fixa utan tvekan". Sedan kom Anna nummer två, när värkarna börjat öka i styrka. Hon var lugn, harmonisk och jag kände mig så trygg i hennes närvaro. Sist kom Jenny, otroliga, makalösa Jenny. Men jag väntar lite med hennes avslutning.
Vi satte igång vid 11-tiden och jag fick en ballongkateter. Strax därefter fick jag min EDA eftersom jag har mina ryggsmärtor. Ballongen ramlade ut vid 16 någon gång (tror jag) och då togs fosterhinnorna också. Jag trodde att det skulle vara dags då eftersom förlossningen satte igång på riktigt med Hjalmar, men det ville sig inte riktigt. Vid 18-tiden fick jag värkstimulerande dropp och kände mig allmänt lugn med situationen. Det kändes som jag hade koll på läget och trots att jag grät av ryggsmärta så kände jag ändå att jag skulle fixa detta.
Sedan blev det dags för skiftbyte och Jenny kom. Just då hade jag täta, intensiva värkar och svårt att hänga med i vad som sades och gjordes. Jag uppfattade dock att bebisen var stressad och det oroade barnmorskorna. Man stoppade droppet och klockan 21:25 fick jag bricanyl. Där och då höll jag på kissa ner mig och behövde hjälp för att ta mig till toan. Väl sittandes där kände jag att "nej fan, nu kommer hon ju". Det kändes som att vi var 100 människor i rummet för det var barnmorskor och sköterskor överallt, jag behövde hjälp att ta mig till sängen och allt jag hade hoppats att denna förlossning skulle bli slogs i kras. Jag ville prova föda på knä men värkarbetet var så intensivt och lillasyster så stressad att det återigen fick bli gynposition. Jag minns ingenting, bara att jag trodde hon skulle komma i toaletten. Sen att jag trodde att jag skulle dö (återigen) och hur denna fantastiska, otroliga Jenny fick mig att gå från att vara helt lost och hyperventilera till att vara den lugnaste versionen av mig själv någonsin. Det var som att hon tryckte på en knapp. Tre krystvärkar och så stack det ut ett huvud, hon frågade om jag ville ta emot henne men jag vågade inte. Svarade bara "ALDRIG I LIVET". Sen efter fjärde var hon ute. Men hon skrek inte och jag blev så rädd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sen kom det, det där riktiga tjejskriket och min lilla dotter var född. Min och Joakims efterlängtade Signe. Klockan 21:41, 10 minuters arbete.
Mystiken tätnar. Vi hade blivit lottade till en studie som gick ut på att klippa navelsträngen efter några minuter iställlet för direkt. Joakim skulle klippa, precis som med Hjalmar. Men allt gick så fort. Allt snurrade och det var en läkare och barnmorskor överallt runtom mig. De klämde hårt på magen och det blev skriksmärta igen. Jag kände hur paniken bara växte och växte för om det var en enda sak jag sagt till Joakim att jag var rädd för så var det att något skulle hända mig. Jag blödde en del, det stod tydligen som en stråle. De slet ut moderkakan för att de var tvungna att stoppa blödningen. Joakim kunde inte klippa navelsträngen. Det fortsatte blöda och blöda men jag blev övertygad att jag var i goda händer. Och till slut var det över. Några hårda kläm på magen och ett stygn där nere så blev vi äntligen serverade vårt förlossningsfika. Nu var vi tvåbarnsföräldrar. Jag är tvåbarnsmamma.
bilirubin och immunisering
Klockan var 1 på natten och vi skulle få åka hem, men Signe vägde bara 2455 gram så det var verkligen på gränsen. Vi ville dock gärna sova en natt på BB så vi stannade. Vilket var tur, för på morgonen upptäckte man att Signes bilirubinvärde var väldigt högt. Dessutom har hon en annan blodgrupp än vad jag har (hon fick Joakims), så vad vi trodde skulle vara gulsot som med Hjalmar blev flera dagar på sjukhus med uv-behandling. Otroligt påfrestande, känslosamt och skrämmande. Ord och uttryck som vi inte förstår. Rädslan att något ska gå fel. Saknad efter Hjalmar, en enorm saknad efter min älskade Hjalmar. Den höll på ta ihjäl mig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under de dagarna. Speciellt när han plockat blommor till mig men inte fick komma in med dem. Saknaden efter att höra hans röst men rädslan för att göra honom ledsen när han hör att jag är ledsen i telefon. Jag blir känslosam och gråter när jag skriver det här.
Försa dygnet på BB var värst i alla fall. Jag fick en blodtransfusion och det fick i alla fall stopp på frossan och skakningarna. Till slut fick vi komma hem, fråga mig inte vilken dag för det minns jag inte, men vi har ändå varit på sjukhuset varje dag för att ta blodprov. Vi har varit rädda för att bli inlagda med ljusbehandling igen, att tvingas vara ifrån Hjalmar ännu mer. Tvingas vara ifrån varandra som familj när vi behöver varandra som mest. Men det gick bra till slut. Efter en dryg vecka kom kulmen och bilirubinet vände sakta neråt. Vi kämpar fortfarande, men det går åt rätt håll i alla fall.
Sist då? Ja, jag fick en infektion i livmodern. Mest troligt från såret av moderkakan. Så nu går jag på en antibiotikakur. Kanske det sista vi behövde nu, speciellt när Signe blivit förstoppad av ersättning för att jag inte ska ha så förbannat ont (hon får inte ammas nu såklart). Men visst säger man att det som inte dödar det härdar? Det tror jag i alla fall. Oavsett så är vi fulländade nu. Livet har aldrig någonsin varit så lyckligt som nu. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är idag, trots allt runt omkring. Det är nu livet börjar på riktigt.
Herregud, jag är tvåbarnsmamma. Hur gick det till?
