långvarigt koncept
I helgen genomförde jag återigen barnfotografering. Först i Åsele, sedan i Vilhelmina. Jag vill tro att det är uppskattade tillfällen från båda parter, i alla fall vad det verkar som när jag läser de fina ord jag fått. Oftast brukar det vara nästintill fullbokat, framför allt i Åsele, och det var det i helgen. Dock var helgens upplevelser verkligen varierande och jag fick för första gången på länge uppleva smärre panik när det för en stund kändes som att ingenting fungerade.
Det fina med att vara fotograf är att få träffa så många barn, och att få följa dem från att de är små tills de blir större. Första fotograferingen jag genomförde med detta koncept var i oktober 2017, vilket innebär att detta var sjätte året jag besökte Åsele. Förstå då att vissa av dessa barn har jag fotat under sex års tid, två gånger (eller till och med fler) per år?! Det är en otroligt mäktig känsla och en stor ära.
barn är barn
Genom åren har jag utvecklats som fotograf, lärt mig ett och annat och kommit fram till vilken stil jag eftersträvar. Jag har lärt mig hur man hanterar kniviga situationer där barnen kanske inte är så medgörliga. På kort tid är det svårt att åstadkomma underverk, men mirakel har skett. Jag skapade mitt varumärke efter tankesättet att barn ska få vara barn, och att barns personlighet bör speglas i bilder för att de ska vara så autentiska och personliga som möjligt. För mig finns det inget som någonsin säger att ett barn behöver titta in i kameran för att det ska bli en bild fin nog att hänga på väggen. Av alla tavlor vi har på Hjalmar tittar han in i kameran på en. En enda. Det är inte ens min favorit.
Bilder ska vara ögonblick. De ska vara känslor. Det ska vara kärlek.
Känslor och kärlek behöver verkligen inte vara att sitta still på en specifik plats och le, titta in i kameran och känna sig allmänt stel. Detta är grunden i min filosofi om vad barnfotografering innebär.
genomblött
Därför har jag aldrig någonsin känt mig nervös eller stressad när barn har varit lite tjuriga eller inte alls velat göra som jag, eller mamma och/eller pappa vill. I helgen fick jag däremot, för första gången på så länge, uppleva detta. Mycket berodde nog på mitt val av plats. Jag har flera gånger fotograferat på en så otroligt mysig myr strax utanför Åsele och det har aldrig varit några problem. Men efter förra veckans skyfall kan jag säga att den här myren var ungefär lika blöt som en sjö, bitvis. Eftersom jag inte bor i Åsele och hade meddelat platsen långt innan var det inte möjligt att ändra sisådär 20 minuter innan första fotograferingen heller. Jag fick bara försöka göra det bästa av situationen.
Redan efter första 10 minutrarna var jag genomblöt om fötterna, trots att jag hade vattentäta skor. Bara en liten stund senare skulle jag vara genomblöt ända inpå livet. Tänk er världens finaste plats som helt plötsligt känns som om en tsunami dragit rakt igenom den. Detta resulterade såklart i att jag inte var den enda som var blöt. Alla var blöta. Barn, föräldrar, all rekvisita, ja till och med kameran.
Vem tycker egentligen om att bli blöt? Inte jag i alla fall, trots att jag blivit det under så många fotograferingar att jag tappat räkningen. Men den här situationen i sig skapade en stor stress i mig, för det kändes som jag ljugit alla mina fantastiska kunder rakt upp i öronen. Det kändes som jag tvingade med dem på något som de inte gått med på.
att lita på sin förmåga
Där och då hade jag panik och tänkte för mig själv att "jag kommer inte komma hem med en enda bra bild och kommer ha ångest över detta i flera år". Tack och lov hade jag fel. Platsen var fortfarande magisk trots det bassängliknande underlaget. Jag vill ändå påstå att jag är duktig på att hantera stress, kanske till och med att jag fungerar som bäst och är mest effektiv när jag är lite pressad, men det här var mycket djupare än så. Det var något som högg mig direkt i hjärtat, just för att det inte var något jag hade räknat med. Det är klart, ibland har jag lite otur när jag tänker, och borde ha förstått att mark som i vanliga fall är som en disksvamp inte kommer bli mindre våt av en veckas konstant nederbörd.
Jag fick min revansch i alla fall. Först på söndagen i Vilhelmina med strålande väder och sedan när jag började redigera bilderna. Mitt sinne stillades. Vad har jag lärt mig av detta då? Mycket. Att alltid ha en plan B även för nödsituationer (jag kan inte alltid köra med raggningsrepliken att "jag aldrig har dåligt väder på bröllop" - har du hört den någon gång?). Jag ska också lita på min egen förmåga för om det är något jag ska känna tillit till så är det den. Jag ska inte tvivla på mig själv så som jag gjorde då. För det blir bra, om man låter barn vara barn.
