VÅR FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE


Sex veckor har gått sedan vår Hjalmar kom till världen. Sex veckor av hopp och förtvivlan, av omställning, av tårar, av nervositet, av mysiga stunder, av trötthet, av frustration men i synnerhet av ändlös kärlek. I sex veckor har vi haft vår prins, vårt kött och blod, vårt barn, i våra famnar. Vi har lärt känna en ny människa som tagit våra liv med storm. Vi har kämpat, vi har njutit. Vi har lärt oss vad kärlek verkligen innebär. I en livstid ska vi få vara med denna fantastiska person, se honom växa, ge honom det han behöver och följa hans resa i livet. Det är ett stort ansvar, men framför allt en ära.


För sex veckor sedan julpyntade vi. Varför? Ja den som det vet. Joakim tyckte att vi skulle dra igång lite tidigare IFALL ATT. Ända sedan plusset på stickan har jag sagt att han kommer komma i november. Inte den 14:e december som planerat. Men hur som helst, i en vecka hade jag storstädat VARENDA dag. Kanske kände jag på mig något, då vi åkt fram och tillbaka till Lycksele på grund av riktigt jobbiga förvärkar som gjorde att jag inte kunde sova något. Käkade sömntabletter i två veckor innan förlossningen. Helt ärligt så var jag inte människa den sista tiden, jag orkade ingenting, sov mest hela tiden och fick något energiryck då och då men det varade inte längre än en stund. Men hur som helst, det blev torsdag den 26:e november och vi skjutsade min mamma till Umeå. Utan sömn och allmänt less ringde jag förlossningen för att få hjälp att sova. Väl där visade det sig att jag var 1,5 cm öppen så jag erbjöds en hinnsvepning. Negativa Hannele trodde inte att detta skulle fungera, men på vägen hem hade jag mer kraftiga förvärkar och vi började undra hur det skulle sluta. Vi hade bestämt oss för att föda i Umeå oavsett omständigheter, men med mamma och Saga i bilen - hur skulle vi göra om det mot förmodan hände något? Såklart hände det inget, inget annat än en sjujäkla smärta som inte ens sömntabletterna bet på.


Fredag den 27:e köpte vi en julgran. Finaste julgranen någonsin också. Jag städade och höll på, jag hade fått energin tillbaka konstigt nog. Livet var väl bara jävligt gött just då. Vi hälsade på hos kompisar på kvällen och lyssnade på min förlossningslista? Varför hade jag gjort en förlossningslista när jag inte ens ville ha musik? Varför lyssnade vi ens på den?


Klockan 05.30 lördag den 28:e vaknade jag av smärta. Gick på toa och såg att jag blödde. Fick ont igen och började klocka värkarna, som kom med 5-7 minuters mellanrum. Vi hade ändå 23 mil att åka, så jag ringde och förklarade läget. Vi skulle sätta oss i bilen och komma direkt, så vi slängde ihop varsin väska med saker och vi var nog stressade båda två - skulle det hända nu? Var det verkligen på gång? Förlossningslistan lyssande vi INTE på, det kan jag säga.


Klockan 10:30 blev jag inskriven i Umeå, men det skulle inte hända något då minsann. På grund av min dåliga sömn ville de att jag skulle återhämta mig, så jag fick en massa roliga grejer i kroppen för att kunna sova. Joakim fick komma in med min väska och jag minns att jag grät, jag grät floder, för jag ville inte vara själv. När han kom hade jag domnat bort i hela kroppen så jag fick åka rullstol upp på BB där jag skulle få vara ett par timmar. Sov en stund på eftermiddagen, blev serverad mat, sov lite till. Värkarna kom regelbundet hela dagen, men inte oftare än med 4-5 minuters mellanrum. Däremot började jag blöda allt mer och dessutom började jag läcka fostervatten. Hur som helst förstod vi att inget skulle hända under lördagen så Joakim slog sig ner på en soffa hos en vän.


Klockan 11 söndag den 29:e november åkte jag ner på förlossningen, peppad till tusen. Världens, helt klart världens, bästa barnmorska skickade in Joakim direkt. Jag satt och sippade lustgas när han kom, då jag blivit pumpad med både det ena och det andra under natten för att få sova. Det gjorde så ont, och efter flera veckor med förvärkar kändes det som en seger att få något som minskade smärtan. Vi fick i alla fall en plan för dagen, men det var många som födde just då så vi blev inte prioriterade eftersom jag inte öppnat mig något mer. Bäst så tyckte vi, då vi såklart ville ha en bra vård men helt ärligt tror jag vi båda njöt av att vara själva i ett rum med lustgas, haha.

HJALMAR ZACHARIAS

BÄCKSTRÖM BÅNG


FÖDD: 29 november 2020 klockan 20:30 i Umeå (vecka 37+5)

VIKT: 2850 gram

LÄNGD: 48 centimeter

Vid 16-tiden fick jag värkstimulerande dropp och kort därefter epidural. Jag var LIVRÄDD för epiduralen men jag ville ha allt smärtstillande jag kunde få. Vi hade en otroligt duktig narkosläkare som förklarade allt han gjorde, han la inte ett finger på mig utan att först säga till. Jag minns inte så mycket härifrån, förutom att jag hade allt mer ont och sög allt mer lustgas. Sen kom barnmorskan in och tyckte att vi skulle få i oss middag, för snart skulle de ta hål på fosterhinnorna. Vi började slå vad med nära och kära när bebisen skulle vara ute. Såg fotboll gjorde vi också.


Klockan 19:30 tog man hål på fosterhinnorna, för då hade jag läckt fostervatten i ett dygn. Alltså det FORSADE vatten, exakt allt var blött. Jag var blöt som att jag klivit ur duschen från ryggen och ner, sängen var blöt, golvet var blött, barnmorskorna var blöta. De hade aldrig sett så mycket vatten, tydligen. Men, vattnet var missfärgat. Och här började det hända mycket - pch snabbt. Förlåt för många svordomar i denna text, men HELVETE vilka smärtor som kom DIREKT efter att de städat bort allt. Började nästan gråta av smärta, och jag kände att FAN nu måste jag skita. Barnmorskorna blev stressade och sprang omkring, men jag tänkte nånstans att om jag tittar på Joakim bara så ser jag om det är något fel. Felet var att de inte hittade några hjärtljud på Hjalmar. Men det var bara falskt alarm, han hade blivit stressad och bajsat i vattnet och CTG:n satt fel. Jag skulle ställa mig på alla fyra med slangar kopplade överallt, sedan skulle jag ligga på sidan. Där någonstans sa min barnmorska att "nu tror jag det är dags". Det tryckte på som bara den och lustgasen hjälpte inte helt plötsligt. Joakim hade skrivit till sin kompis att han skulle komma med snus, vid 20:10 gick han på toa och när han kom ut därifrån skrev han att det inte behövdes för det var dags. Det kändes som det var 100 människor i det där lilla rummet vid den här tidpunkten. Läkaren satte bedövning och sugklocka på Hjalmar och nu ville jag bara krysta.


Första krystvärken gick bra, tror jag. Men jag skrek. Och jag grät. Det var den VÄRSTA smärta jag någonsin upplevt. Jag försökte andas men det gick inte. Läkaren blev förbannad på mig för att jag skrek "men vad skulle jag göra när det gjorde så ont" kände ju jag. Det kändes som att någon hade satt en krok på varsin sida av höften och drog. Andra krystvärken gick värre för då kunde jag inte sluta trycka på när värken var över. Det gick bara inte att slappna av. Jag nöp så hårt med händerna i täcket jag låg på och jag märkte inte av någon annan i rummet, inte ens Joakim som var alldeles intill och höll min nacke, sa en massa fina ord och bara fanns där. Joakim har sagt i efterhand att han trodde jag skulle tuppa av för jag blev alldeles röd i ansiktet och ögonen for iväg. Sen sa jag åt barnmorskan på andra sidan att hon minsann fick säga till när jag skulle krysta igen för jag var helt slut på, kände inte min kropp för allt jag kände var smärta. Sen var det dags igen och jag minns att jag tänkte "att jag inte skulle göra detta en gång till" så jag tog i för allt jag hade. Det fanns inte minsta energi kvar i min kropp men jag ville bara att det skulle vara över. Jag tittade på läkaren som slängde och drog med sugklockan och ja, jag fortsatte skrika. Sen hörde jag hur någon sa "här kommer huvudet" och den känslan, alltså den känslan jag fick i hela min kropp och hela mitt sinne, är oslagbar och inte likt något annat jag upplevt. All smärta bara försvann när jag kände hur resten av Hjalmars lilla kropp bara flöt ut och jag hörde han skrika. Läkaren la upp honom på min mage och hade jag gråtit tidigare kan jag säga att jag TOKBÖLADE nu. Det är det mäktigaste jag varit med om och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Jag minns att jag tittade på Joakim och han kysste mig, och jag kände att "nu äntligen, detta är vad vi väntat på i 8,5 månader och detta är vad vi tillsammans har skapat".


Men, direkt efter att Joakim klippt navelsträngen tog de Hjalmar ut ur rummet och sa att pappan fick följa med. Han hade ju bajsat i vattnet när de tog hål på hinnorna och dessutom hade han svalt en del, så han hade indragningar. Jag kände mig helt utelämnad där jag låg på min säng och bräsade på benen, helt mållös efter det vi nyss varit med om, utan att veta vad som hände med mitt barn och min Joakim. Tack och lov tog det inte lång tid innan Joakim kom in i rummet igen med världens största leende på läpparna och världens vackraste bebis i famnen. Där och då blev jag sydd, så Joakim fick en värdefull första stund med Hjalmar innan jag fick hålla honom för första gången. Jag minns när han såg mig i ögonen och allt jag tänkte var "dig ska jag göra allt för".


Stunden vi hade därefter kommer jag aldrig glömma. Allt var lugnt och stilla, vi fick vårt förlossningsfika och ingen stresasde på Joakim att åka därifrån. Jag har nog aldrig varit så kär i Joakim som jag var då, för han hade varit perfekt under alla förlossningens olika steg. Han visste precis vad jag behövde och när jag behövde det, han gjorde mig lugn när jag var allt annat än harmonisk och viktigast av allt - han fick mig att känna mig trygg. Jag hade aldrig någonsin klarat av detta utan honom.


Klockan 03:30 fick Joakim lämna förlossningen och jag rullades upp på BB med vår son. Det är däremot något jag skulle kunna diskutera i andra sammanhang, men känslan att säga hejdå till Joakim och själv åka iväg med en nykläckt bebis var hemsk. Jag har aldrig känt mig så ensam. Att vara på BB är något båda föräldrarna ska få vara med om, covid eller inte.


Två dagar senare åkte vi hem. Och julgranen då? Den var inte så fin längre.

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

Den här hemsidan använder cookies. Genom att klicka på "Acceptera" godkänner du vår användning av cookies.

Acceptera